Det gör ont att läsa Kristian Lundbergs Yarden. Det gör ont att följa hans klassresa, upp och ner i vårt klassamhälle. Det som gör mest ont för mig är att vi har ett klassamhälle. Där det finns människor som måste välja: "Tandläkarbesök eller nya skor. Skolresa eller vinterjacka. Äta lunch eller låta sonen gå på bio." Det är sjukt att barn, som inte väljer sina föräldrar, måste drabbas av detta.
Samtidigt njuter jag av Kristian Lundbergs ljuvligt, poetiska uttryck: "Jag har alltid älskat de tomma timmarna, de första på dygnet när allt står och väger - när allt fortfarande är möjligt. Världen står på stand-by och jag brukar vara lycklig, lika fri som en diktrad innan man tvingar ner den i ett sammanhang. Nu är det inte längre så. Nu stavas morgon ensamhet."
Det är en liten och nätt bok, som jag kommer att läsa om igen; snart, väldigt snart...
