Jokern av Markus Zusak

I Jokern av Markus Zusak kastas man bokstavligen in i handlingen med en gång. Det är skönt att inte ha så lång startsträcka, men samtidigt gillar jag inte det snabba tempot i den första delen. Det ger mig ingen tid för reflektion och handlingen känns lite tramsig.

Jokern handlar om Ed Kennedy som nästan av en slump förhindrar ett bankrån. Strax efter rånet får han det första esset med tre adresser och klockslag noterade. Han vet inte riktigt vad det betyder, men beger sig till adresserna och förstår snart att han fått uppdrag att utföra.

I början blir jag irriterad på Ed, vars berättarröst deklarerar vilken misslyckad människa han är – jag tycker det är så tröttsamt och vill bara säga till honom: "Gör något åt din miserabla situation människa!" Ju längre in i boken jag kommer desto mer börjar jag tycka om Ed – gissar att det beror på att han vågar ta för sig lite mer av livet och att hans självkänsla ökar i samma takt som hans uppdrag avklaras. Hääärligt, det här behöver du verkligen Ed!

Det är verkligen ett märkligt kompisgäng Ed har kring sig. De verkar inte ha så starka band till varandra, till en början i alla fall. Jag tycker definitivt att Ed ska ge upp Audrey, särskilt efter att ha blivit kallad Bara Ed. Gillar inte… henne. Trots det verkar hon bra på att lyssna, så okej, vän då – på sin höjd! Snåle Marv, är som gubben i lådan, och jag tror inte boken skulle vara desamma utan honom. Latmasken Ritchie däremot, hans karaktär är ganska menlös.

Resten av boken har lite långsammare tempo och det faller mig bättre på läppen. Nu känns handlingen lite mer trovärdig. I sakta mak drivs handlingen framåt och det ger mig möjlighet att reflektera lite – vem ligger bakom korten? vad är syftet med det hela? – och det gillar jag skarpt. Jag är förtjust i böcker som ger mig möjlighet att tänka och klura lite.

Jag ser få likheter mellan Boktjuven och Jokern. Jo förresten, illustrationerna i böckerna tycker jag tillför en extra dimension till innehållet. Att nyttja grafisk kommunikation på detta sätt är verkligen ett smart sätt att få fart på fantasin hos läsaren. Det tackar jag för! Boktjuven är ju en av mina stora favoriter. Den har ett så tydligt allvarsamt budskap. Jokern är ju definitivt mer lättsam.

Jokern är inte någon favorit för mig, men helt okej som tidsfördriv. Du som gillar lättsammare böcker tycker med all säkerhet om Jokern.

Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis

Det blev kärlek vid i princip första ögonkastet till januaris läsecirkelbok - himlen i bay city av Catherine Mavrikakis. Språket; jag säger bara, språket. Redan första sidan bjuder in mig i språkets magi; "I Bay City är dagen knappt förbi förrän man ivrigt tar emot kvällen och förbereder sig för nattens drömlösa sömn. I Bay City är mina mardrömmar blå, och min smärta har ännu inget namn."

Boken handlar om Amy, en amerikansk, rebellisk tonåring. Amys judiska bakgrund förföljer henne; dag som natt. Hon längtar genom hela boken efter att få ett slut på sitt liv och sin grymma historiska bakgrund. Amy bestämmer sig en dag för att göra slag i saken. Det blir naturligtvis inte som hon tänkt sig - historien går helt enkelt inte att komma ifrån.

Amy fascineras av himlar och dess budskap. Det är ett centralt inslag genom hela boken. Måste bara bjuda på detta citat: "hänförd och bländad upptäcka Atlantens intensivt blå himmel. För första gången i mitt liv kände jag mig oändligt lycklig där jag promenerade på stranden och girigt slukade himlarna med ögon, mun och hudens alla porer. Jag drack allt det där blå som bredde ut sig ovanför mig. Jag var fruktansvärt törstig. Jag var så glupsk. Jag hade bara matats med Michigans outhärdliga, äckligt lila himmel, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att himlen i verkligheten var azurblå."

Döden, och Amys längtan efter att få avsluta livet, är också ett återkommande inslag: "Allt som återstod var en röd himmel, och den vita röken från likbålen en bit bort bildade vackra ljusa streck som dansade i den högröda luften. De avlidnas själar lekte i den ångande luften. De hade nyss gjort sig fria från det jordiska livet."

Drömmar, verklighet och hallucinationer varvas i en salig blandning genom boken, men det stör inte, det gör mig bara lite mer på alerten. Det gäller att inte förlora koncentrationen, då är man snabbt lost.

Ett lustigt inslag är glorifieringen av Europa; är det så amerikaner ser på Europa och oss europeer; "Bay City är långt ifrån Europa och dess prakt." "Jag har aldrig haft Babettes och Denises elegans. Min barndom har inte vaggats av europeiskt ljus."

Något jag irriterar mig på är vissa detaljer som verkligen går in på djupet - fåglar med dess uppdelning på olika arter och dessutom arternas latinska namn; sååå ointressant och meningslöst innehåll.

Himlen i bay city är en bok som jag skulle rekommendera till en filosof som fascineras av ett finstämt och levande språk.

Biokväll med Svinalängorna

Pernilla Augusts regidebut är helt lysande. Hennes tolkning av Susanna Alakoskis bok Svinalängorna är helt fantastisk.

Filmen skildrar Leenas familjeliv som vuxen. Filmens inledning speglar en harmonisk och glädjerik familj, bestående av Leena, hennes man och deras två döttrar. Leena har i sitt vuxna liv helt tagit avstånd från sina föräldrar, men när mamman svårt sjuk hör av sig till dotterns familj kan Leena inte värja sig längre.

Filmen och boken har nästan lika många likheter som olikheter. Ibland stör det mig - pappan är sååå mycket äckligare i boken - och ibland tillför det en extra dimension - Leenas omtanke om sin lillebror.

Du som har läst boken behöver inte vara rädd för att bli besviken när du ser filmen. Den rör upp så många känslor - rödgråten och snörvlig lämnade jag biografen, tillsammans med systeryster.